Jag kan spela basfiol och Blues...
Loveorexia By Isabella M Groden
...och jag kan dansa andra hållet. Jag kan gå ner i spagat med ett vackert leende på läpparna.
Alla tittar på och avundas mig, de ler. Men inte lika fint som jag.
Jag står på tå och ler, jag ler så hårt att ansiktet domnar bort. Tårna har jag inte haft känsel i på flera år.
Hemma är det nystädat och mina fingrar söker febrilt efter en tändare och en välförtjänt cigarett.... eller kanske en snus... flimmerhåren... eller nikotinplåster... flimmerhåren.. eller var det kanske en selleristjälk?
Sellerin smakar beskt, smaken av framgång.
Min kropp tackar mig för dessa gröna drömmar. Min vackra kropp (Pfft, gillar hon sin kropp eller?! ha) har burit mig i nästan 21 år. Jag belönar den med en eller två chokladbitar på lördagkvällen, med nya fina kläder efter den 25:te, med lovord och sex och onani.
Så vem kan spela Blues (citerar hon Bukowski mitt i allt nu? Tror Hon att hon spelar i samma liga som denne poet? Ha) när man belönas med skönhet och kärlek? Kan jag som lycklig se ner från min piedestal och läsa texterna som ligger blöta i rännstenen? Texterna om rainy days och hur my baby left me.
(Bukowski är död, han har det bra han)
Mobilen ringer. Pojkvän, pappa, vänner, önskningar,måsten.
Utsikten från min piedestal är fin. Som en skog fylld med höga tallar. Trädstammarna är smala och bleka. Jag fantiserar om att krama dessa stammar, att hoppa till en av dem och klättra upp till trädkronan.
Men det finns inga trädkronor.
Jag når toppen och där uppe finns bara en platta. (En platta!?)
Det här är inte ett träd... det är en Piedestal. En piedestal som är högre än min. (Där kom hon ner på jorden. Ha! välkommen till slummen, Nolla!) Vems är detta? Vart är jag? Vem är det där?
En svart skepnad skrattar och puttar mig. Jag faller. Jag landar. Brutna knän. Jag kan dansa ändå.
GRAND JETÉ!
Trädstammarna är svarta längst ner. Det är svart här nere.
Svart som natten. Vackert som bubbelvatten.
(Bukowski är död, han har det bra han)
Jag lever bland svarta piedestalrötter, jag har det bättre.
...och jag kan dansa andra hållet. Jag kan gå ner i spagat med ett vackert leende på läpparna.
Alla tittar på och avundas mig, de ler. Men inte lika fint som jag.
Jag står på tå och ler, jag ler så hårt att ansiktet domnar bort. Tårna har jag inte haft känsel i på flera år.
Hemma är det nystädat och mina fingrar söker febrilt efter en tändare och en välförtjänt cigarett.... eller kanske en snus... flimmerhåren... eller nikotinplåster... flimmerhåren.. eller var det kanske en selleristjälk?
Sellerin smakar beskt, smaken av framgång.
Min kropp tackar mig för dessa gröna drömmar. Min vackra kropp (Pfft, gillar hon sin kropp eller?! ha) har burit mig i nästan 21 år. Jag belönar den med en eller två chokladbitar på lördagkvällen, med nya fina kläder efter den 25:te, med lovord och sex och onani.
Så vem kan spela Blues (citerar hon Bukowski mitt i allt nu? Tror Hon att hon spelar i samma liga som denne poet? Ha) när man belönas med skönhet och kärlek? Kan jag som lycklig se ner från min piedestal och läsa texterna som ligger blöta i rännstenen? Texterna om rainy days och hur my baby left me.
(Bukowski är död, han har det bra han)
Mobilen ringer. Pojkvän, pappa, vänner, önskningar,måsten.
Utsikten från min piedestal är fin. Som en skog fylld med höga tallar. Trädstammarna är smala och bleka. Jag fantiserar om att krama dessa stammar, att hoppa till en av dem och klättra upp till trädkronan.
Men det finns inga trädkronor.
Jag når toppen och där uppe finns bara en platta. (En platta!?)
Det här är inte ett träd... det är en Piedestal. En piedestal som är högre än min. (Där kom hon ner på jorden. Ha! välkommen till slummen, Nolla!) Vems är detta? Vart är jag? Vem är det där?
En svart skepnad skrattar och puttar mig. Jag faller. Jag landar. Brutna knän. Jag kan dansa ändå.
GRAND JETÉ!
Trädstammarna är svarta längst ner. Det är svart här nere.
Svart som natten. Vackert som bubbelvatten.
(Bukowski är död, han har det bra han)
Jag lever bland svarta piedestalrötter, jag har det bättre.
Kommentarer
Postat av: m
Återkommer med en vettig kommentar vid annat tillfälle. Puss!
Postat av: m
Denna text är faktiskt genialisk.
Trackback
