Sunday Blues by Norah Dallas.
3 veckor. 2 dagar. 6 timmar.
Han sa att han skulle komma tillbaka. Ett cigarettpaket och beef jerkey, sen skulle han vara tillbaka. Dom där jävla cigaretterna ställde alltid till det för oss. Vi kunde aldrig ha en kärleksfull stund tillsammans utan att han skulle ha den där förlänge sen färdigrökta cigaretten i mungipan. Han lyckades bränna mig i ansiktet ett antal gånger, men jag stod ut med det. Det gjorde ont att kyssa honom, men det var underbart.
När jag var gravid med vår äldsta lyckades han hålla uppe med rökandet i 3 veckor, 2 dagar och 6 timmar. (..sluta glimta mot dörren mamma. Han kommer inte tillbaka.) Sen kom brännsåren i ansiktet tillbaka.
(Han var den sista som pallade med dig.... nu är han borta. Det här kan du i alla fall inte skylla på mig.)
Maten ska vara klar när han kommer hem. En stek, blodig. Jag ska ställa fram en askkopp, öppna hans öl och lägga kontrollen till tv:n bredvid tallriken. Vi ska aldrig bråka igen.
En fluga landar på mitt ansikte, jag fäktar bort den med den sista ansträngningen jag har. Jag gråter igen. Flugan flyger vidare och landar på en 3 veckor gammal stek som nu blivit hård som sten. Jag är ensam i en illaluktande lägenhet fylld med 23 maträtter lagade i hopp om att han skulle komma hem. 23 cigarettfimpar.
23 dagar av ensamhet.
(23 år av olycka)
Han sa att han skulle komma tillbaka. Ett cigarettpaket och beef jerkey, sen skulle han vara tillbaka. Dom där jävla cigaretterna ställde alltid till det för oss. Vi kunde aldrig ha en kärleksfull stund tillsammans utan att han skulle ha den där förlänge sen färdigrökta cigaretten i mungipan. Han lyckades bränna mig i ansiktet ett antal gånger, men jag stod ut med det. Det gjorde ont att kyssa honom, men det var underbart.
När jag var gravid med vår äldsta lyckades han hålla uppe med rökandet i 3 veckor, 2 dagar och 6 timmar. (..sluta glimta mot dörren mamma. Han kommer inte tillbaka.) Sen kom brännsåren i ansiktet tillbaka.
(Han var den sista som pallade med dig.... nu är han borta. Det här kan du i alla fall inte skylla på mig.)
Maten ska vara klar när han kommer hem. En stek, blodig. Jag ska ställa fram en askkopp, öppna hans öl och lägga kontrollen till tv:n bredvid tallriken. Vi ska aldrig bråka igen.
En fluga landar på mitt ansikte, jag fäktar bort den med den sista ansträngningen jag har. Jag gråter igen. Flugan flyger vidare och landar på en 3 veckor gammal stek som nu blivit hård som sten. Jag är ensam i en illaluktande lägenhet fylld med 23 maträtter lagade i hopp om att han skulle komma hem. 23 cigarettfimpar.
23 dagar av ensamhet.
(23 år av olycka)
...
Tiden läker inte alla sår, den minskar bara lukten av liken.
Jonas Gardell
Jonas Gardell
Jag kan spela basfiol och Blues...
Loveorexia By Isabella M Groden
...och jag kan dansa andra hållet. Jag kan gå ner i spagat med ett vackert leende på läpparna.
Alla tittar på och avundas mig, de ler. Men inte lika fint som jag.
Jag står på tå och ler, jag ler så hårt att ansiktet domnar bort. Tårna har jag inte haft känsel i på flera år.
Hemma är det nystädat och mina fingrar söker febrilt efter en tändare och en välförtjänt cigarett.... eller kanske en snus... flimmerhåren... eller nikotinplåster... flimmerhåren.. eller var det kanske en selleristjälk?
Sellerin smakar beskt, smaken av framgång.
Min kropp tackar mig för dessa gröna drömmar. Min vackra kropp (Pfft, gillar hon sin kropp eller?! ha) har burit mig i nästan 21 år. Jag belönar den med en eller två chokladbitar på lördagkvällen, med nya fina kläder efter den 25:te, med lovord och sex och onani.
Så vem kan spela Blues (citerar hon Bukowski mitt i allt nu? Tror Hon att hon spelar i samma liga som denne poet? Ha) när man belönas med skönhet och kärlek? Kan jag som lycklig se ner från min piedestal och läsa texterna som ligger blöta i rännstenen? Texterna om rainy days och hur my baby left me.
(Bukowski är död, han har det bra han)
Mobilen ringer. Pojkvän, pappa, vänner, önskningar,måsten.
Utsikten från min piedestal är fin. Som en skog fylld med höga tallar. Trädstammarna är smala och bleka. Jag fantiserar om att krama dessa stammar, att hoppa till en av dem och klättra upp till trädkronan.
Men det finns inga trädkronor.
Jag når toppen och där uppe finns bara en platta. (En platta!?)
Det här är inte ett träd... det är en Piedestal. En piedestal som är högre än min. (Där kom hon ner på jorden. Ha! välkommen till slummen, Nolla!) Vems är detta? Vart är jag? Vem är det där?
En svart skepnad skrattar och puttar mig. Jag faller. Jag landar. Brutna knän. Jag kan dansa ändå.
GRAND JETÉ!
Trädstammarna är svarta längst ner. Det är svart här nere.
Svart som natten. Vackert som bubbelvatten.
(Bukowski är död, han har det bra han)
Jag lever bland svarta piedestalrötter, jag har det bättre.
...och jag kan dansa andra hållet. Jag kan gå ner i spagat med ett vackert leende på läpparna.
Alla tittar på och avundas mig, de ler. Men inte lika fint som jag.
Jag står på tå och ler, jag ler så hårt att ansiktet domnar bort. Tårna har jag inte haft känsel i på flera år.
Hemma är det nystädat och mina fingrar söker febrilt efter en tändare och en välförtjänt cigarett.... eller kanske en snus... flimmerhåren... eller nikotinplåster... flimmerhåren.. eller var det kanske en selleristjälk?
Sellerin smakar beskt, smaken av framgång.
Min kropp tackar mig för dessa gröna drömmar. Min vackra kropp (Pfft, gillar hon sin kropp eller?! ha) har burit mig i nästan 21 år. Jag belönar den med en eller två chokladbitar på lördagkvällen, med nya fina kläder efter den 25:te, med lovord och sex och onani.
Så vem kan spela Blues (citerar hon Bukowski mitt i allt nu? Tror Hon att hon spelar i samma liga som denne poet? Ha) när man belönas med skönhet och kärlek? Kan jag som lycklig se ner från min piedestal och läsa texterna som ligger blöta i rännstenen? Texterna om rainy days och hur my baby left me.
(Bukowski är död, han har det bra han)
Mobilen ringer. Pojkvän, pappa, vänner, önskningar,måsten.
Utsikten från min piedestal är fin. Som en skog fylld med höga tallar. Trädstammarna är smala och bleka. Jag fantiserar om att krama dessa stammar, att hoppa till en av dem och klättra upp till trädkronan.
Men det finns inga trädkronor.
Jag når toppen och där uppe finns bara en platta. (En platta!?)
Det här är inte ett träd... det är en Piedestal. En piedestal som är högre än min. (Där kom hon ner på jorden. Ha! välkommen till slummen, Nolla!) Vems är detta? Vart är jag? Vem är det där?
En svart skepnad skrattar och puttar mig. Jag faller. Jag landar. Brutna knän. Jag kan dansa ändå.
GRAND JETÉ!
Trädstammarna är svarta längst ner. Det är svart här nere.
Svart som natten. Vackert som bubbelvatten.
(Bukowski är död, han har det bra han)
Jag lever bland svarta piedestalrötter, jag har det bättre.
