Sunday Blues by Norah Dallas.
3 veckor. 2 dagar. 6 timmar.
Han sa att han skulle komma tillbaka. Ett cigarettpaket och beef jerkey, sen skulle han vara tillbaka. Dom där jävla cigaretterna ställde alltid till det för oss. Vi kunde aldrig ha en kärleksfull stund tillsammans utan att han skulle ha den där förlänge sen färdigrökta cigaretten i mungipan. Han lyckades bränna mig i ansiktet ett antal gånger, men jag stod ut med det. Det gjorde ont att kyssa honom, men det var underbart.
När jag var gravid med vår äldsta lyckades han hålla uppe med rökandet i 3 veckor, 2 dagar och 6 timmar. (..sluta glimta mot dörren mamma. Han kommer inte tillbaka.) Sen kom brännsåren i ansiktet tillbaka.
(Han var den sista som pallade med dig.... nu är han borta. Det här kan du i alla fall inte skylla på mig.)
Maten ska vara klar när han kommer hem. En stek, blodig. Jag ska ställa fram en askkopp, öppna hans öl och lägga kontrollen till tv:n bredvid tallriken. Vi ska aldrig bråka igen.
En fluga landar på mitt ansikte, jag fäktar bort den med den sista ansträngningen jag har. Jag gråter igen. Flugan flyger vidare och landar på en 3 veckor gammal stek som nu blivit hård som sten. Jag är ensam i en illaluktande lägenhet fylld med 23 maträtter lagade i hopp om att han skulle komma hem. 23 cigarettfimpar.
23 dagar av ensamhet.
(23 år av olycka)
Han sa att han skulle komma tillbaka. Ett cigarettpaket och beef jerkey, sen skulle han vara tillbaka. Dom där jävla cigaretterna ställde alltid till det för oss. Vi kunde aldrig ha en kärleksfull stund tillsammans utan att han skulle ha den där förlänge sen färdigrökta cigaretten i mungipan. Han lyckades bränna mig i ansiktet ett antal gånger, men jag stod ut med det. Det gjorde ont att kyssa honom, men det var underbart.
När jag var gravid med vår äldsta lyckades han hålla uppe med rökandet i 3 veckor, 2 dagar och 6 timmar. (..sluta glimta mot dörren mamma. Han kommer inte tillbaka.) Sen kom brännsåren i ansiktet tillbaka.
(Han var den sista som pallade med dig.... nu är han borta. Det här kan du i alla fall inte skylla på mig.)
Maten ska vara klar när han kommer hem. En stek, blodig. Jag ska ställa fram en askkopp, öppna hans öl och lägga kontrollen till tv:n bredvid tallriken. Vi ska aldrig bråka igen.
En fluga landar på mitt ansikte, jag fäktar bort den med den sista ansträngningen jag har. Jag gråter igen. Flugan flyger vidare och landar på en 3 veckor gammal stek som nu blivit hård som sten. Jag är ensam i en illaluktande lägenhet fylld med 23 maträtter lagade i hopp om att han skulle komma hem. 23 cigarettfimpar.
23 dagar av ensamhet.
(23 år av olycka)
Kommentarer
Trackback
