C'mon, Cactus is a Friend.
Jag samlar på misslyckanden.
Jag skrattar åt komplimanger.
Jag gråter vid lycka.
Jag samlar på kapsyler.
Jag lär av mitt förflutna.
Jag skrattar åt skämt.
Jag gråter alltid.
Jag lär mej aldrig.
Jag skrattar åt komplimanger.
Jag gråter vid lycka.
Jag samlar på kapsyler.
Jag lär av mitt förflutna.
Jag skrattar åt skämt.
Jag gråter alltid.
Jag lär mej aldrig.
Jack.
-Ha, hörde ni vad Jack och Jackie gjort den här gången?!
-Herregud! De har ingen skam i kroppen.
-Shh, de sitter runt hörnet.
Jackie & Jack. Radarparet.
-Vafan Jack, du bröt av min cigg!
-Sluta gnäll vi har fler paket, fler cigaretter.
Radarparet. Jackie & Jack.
-G F C Jackie? Väldigt nytänkade av dig. Det blir aldrig någon låtskrivare av dig.
-Sluta gnäll. Sluta gnäll. SLUTA GNÄLL!
-Vafan, du hade av G-strängen! Vad har hänt med dig? Du var aldrig såhär aggressiv förut.
-Jag tjänar pengar på musik Jack. Säger jag att G F C funkar så gör det det.
-Du har tappat kärleken till det. Hur hinner du älska det här när du pryder omslag varje dag? Om du säger att röda klackar funkar så är det som funkar. Du har inte haft en spelning på månader. Du har inte varit nykter på 3 veckor.
-Fast du är jävligt sexig i klackar Jackie.
Sellout&Poet. Radarpar.
-Tack... ska vi lägga på stråkar då?
-Nu tar vi paus från detta, tills jag fixat en ny sträng iaf.
Hur lång tid tar det?
Sunday Blues by Norah Dallas.
3 veckor. 2 dagar. 6 timmar.
Han sa att han skulle komma tillbaka. Ett cigarettpaket och beef jerkey, sen skulle han vara tillbaka. Dom där jävla cigaretterna ställde alltid till det för oss. Vi kunde aldrig ha en kärleksfull stund tillsammans utan att han skulle ha den där förlänge sen färdigrökta cigaretten i mungipan. Han lyckades bränna mig i ansiktet ett antal gånger, men jag stod ut med det. Det gjorde ont att kyssa honom, men det var underbart.
När jag var gravid med vår äldsta lyckades han hålla uppe med rökandet i 3 veckor, 2 dagar och 6 timmar. (..sluta glimta mot dörren mamma. Han kommer inte tillbaka.) Sen kom brännsåren i ansiktet tillbaka.
(Han var den sista som pallade med dig.... nu är han borta. Det här kan du i alla fall inte skylla på mig.)
Maten ska vara klar när han kommer hem. En stek, blodig. Jag ska ställa fram en askkopp, öppna hans öl och lägga kontrollen till tv:n bredvid tallriken. Vi ska aldrig bråka igen.
En fluga landar på mitt ansikte, jag fäktar bort den med den sista ansträngningen jag har. Jag gråter igen. Flugan flyger vidare och landar på en 3 veckor gammal stek som nu blivit hård som sten. Jag är ensam i en illaluktande lägenhet fylld med 23 maträtter lagade i hopp om att han skulle komma hem. 23 cigarettfimpar.
23 dagar av ensamhet.
(23 år av olycka)
Han sa att han skulle komma tillbaka. Ett cigarettpaket och beef jerkey, sen skulle han vara tillbaka. Dom där jävla cigaretterna ställde alltid till det för oss. Vi kunde aldrig ha en kärleksfull stund tillsammans utan att han skulle ha den där förlänge sen färdigrökta cigaretten i mungipan. Han lyckades bränna mig i ansiktet ett antal gånger, men jag stod ut med det. Det gjorde ont att kyssa honom, men det var underbart.
När jag var gravid med vår äldsta lyckades han hålla uppe med rökandet i 3 veckor, 2 dagar och 6 timmar. (..sluta glimta mot dörren mamma. Han kommer inte tillbaka.) Sen kom brännsåren i ansiktet tillbaka.
(Han var den sista som pallade med dig.... nu är han borta. Det här kan du i alla fall inte skylla på mig.)
Maten ska vara klar när han kommer hem. En stek, blodig. Jag ska ställa fram en askkopp, öppna hans öl och lägga kontrollen till tv:n bredvid tallriken. Vi ska aldrig bråka igen.
En fluga landar på mitt ansikte, jag fäktar bort den med den sista ansträngningen jag har. Jag gråter igen. Flugan flyger vidare och landar på en 3 veckor gammal stek som nu blivit hård som sten. Jag är ensam i en illaluktande lägenhet fylld med 23 maträtter lagade i hopp om att han skulle komma hem. 23 cigarettfimpar.
23 dagar av ensamhet.
(23 år av olycka)
...
Tiden läker inte alla sår, den minskar bara lukten av liken.
Jonas Gardell
Jonas Gardell
Jag kan spela basfiol och Blues...
Loveorexia By Isabella M Groden
...och jag kan dansa andra hållet. Jag kan gå ner i spagat med ett vackert leende på läpparna.
Alla tittar på och avundas mig, de ler. Men inte lika fint som jag.
Jag står på tå och ler, jag ler så hårt att ansiktet domnar bort. Tårna har jag inte haft känsel i på flera år.
Hemma är det nystädat och mina fingrar söker febrilt efter en tändare och en välförtjänt cigarett.... eller kanske en snus... flimmerhåren... eller nikotinplåster... flimmerhåren.. eller var det kanske en selleristjälk?
Sellerin smakar beskt, smaken av framgång.
Min kropp tackar mig för dessa gröna drömmar. Min vackra kropp (Pfft, gillar hon sin kropp eller?! ha) har burit mig i nästan 21 år. Jag belönar den med en eller två chokladbitar på lördagkvällen, med nya fina kläder efter den 25:te, med lovord och sex och onani.
Så vem kan spela Blues (citerar hon Bukowski mitt i allt nu? Tror Hon att hon spelar i samma liga som denne poet? Ha) när man belönas med skönhet och kärlek? Kan jag som lycklig se ner från min piedestal och läsa texterna som ligger blöta i rännstenen? Texterna om rainy days och hur my baby left me.
(Bukowski är död, han har det bra han)
Mobilen ringer. Pojkvän, pappa, vänner, önskningar,måsten.
Utsikten från min piedestal är fin. Som en skog fylld med höga tallar. Trädstammarna är smala och bleka. Jag fantiserar om att krama dessa stammar, att hoppa till en av dem och klättra upp till trädkronan.
Men det finns inga trädkronor.
Jag når toppen och där uppe finns bara en platta. (En platta!?)
Det här är inte ett träd... det är en Piedestal. En piedestal som är högre än min. (Där kom hon ner på jorden. Ha! välkommen till slummen, Nolla!) Vems är detta? Vart är jag? Vem är det där?
En svart skepnad skrattar och puttar mig. Jag faller. Jag landar. Brutna knän. Jag kan dansa ändå.
GRAND JETÉ!
Trädstammarna är svarta längst ner. Det är svart här nere.
Svart som natten. Vackert som bubbelvatten.
(Bukowski är död, han har det bra han)
Jag lever bland svarta piedestalrötter, jag har det bättre.
...och jag kan dansa andra hållet. Jag kan gå ner i spagat med ett vackert leende på läpparna.
Alla tittar på och avundas mig, de ler. Men inte lika fint som jag.
Jag står på tå och ler, jag ler så hårt att ansiktet domnar bort. Tårna har jag inte haft känsel i på flera år.
Hemma är det nystädat och mina fingrar söker febrilt efter en tändare och en välförtjänt cigarett.... eller kanske en snus... flimmerhåren... eller nikotinplåster... flimmerhåren.. eller var det kanske en selleristjälk?
Sellerin smakar beskt, smaken av framgång.
Min kropp tackar mig för dessa gröna drömmar. Min vackra kropp (Pfft, gillar hon sin kropp eller?! ha) har burit mig i nästan 21 år. Jag belönar den med en eller två chokladbitar på lördagkvällen, med nya fina kläder efter den 25:te, med lovord och sex och onani.
Så vem kan spela Blues (citerar hon Bukowski mitt i allt nu? Tror Hon att hon spelar i samma liga som denne poet? Ha) när man belönas med skönhet och kärlek? Kan jag som lycklig se ner från min piedestal och läsa texterna som ligger blöta i rännstenen? Texterna om rainy days och hur my baby left me.
(Bukowski är död, han har det bra han)
Mobilen ringer. Pojkvän, pappa, vänner, önskningar,måsten.
Utsikten från min piedestal är fin. Som en skog fylld med höga tallar. Trädstammarna är smala och bleka. Jag fantiserar om att krama dessa stammar, att hoppa till en av dem och klättra upp till trädkronan.
Men det finns inga trädkronor.
Jag når toppen och där uppe finns bara en platta. (En platta!?)
Det här är inte ett träd... det är en Piedestal. En piedestal som är högre än min. (Där kom hon ner på jorden. Ha! välkommen till slummen, Nolla!) Vems är detta? Vart är jag? Vem är det där?
En svart skepnad skrattar och puttar mig. Jag faller. Jag landar. Brutna knän. Jag kan dansa ändå.
GRAND JETÉ!
Trädstammarna är svarta längst ner. Det är svart här nere.
Svart som natten. Vackert som bubbelvatten.
(Bukowski är död, han har det bra han)
Jag lever bland svarta piedestalrötter, jag har det bättre.
Loveorexia By Jackie Dallas.
varje gång jag ser honom vill jag spy.
jag kan inte köpa nya jeans.
mina naglar ruttnar.
mina tänder ruttnar.
jag är fin ändå.
han skrattar när jag ramlar.
jag skrattar när jag ramlar.
jag skrattar när det svartnar för mina ögon
och jag utmattad ligger på golvet och gläds åt
höftbenen som pressas mot golvet.
jag skrattar åt alla feta kvinnor som är tillsammans
med nice guys.
Nice guys finnish last.
jag är snäll även fasst jag skrattar åt alla.
jag gillar att skratta.
jag gillar att svimma.
jag gillar att göda mitt ego
med andras övervikt.
jag gillar att att att
Fem över Fem
Jag blir alltid lika förvånad när min klockradio ringer.
Jag har inte behövt jobba på flera år och därav aldrig haft någon specifik tid att passa. Jag stänger av klockradion genom att krossa Sambuccaflaskan från igår/imorse över den.
Jag har fortfarande mina Loubotins på mig. Min klänning, designad av Chloë, och mina HM-underkläder ligger sönderrivna på govlet efter diverse bizarra sexlekar med... ja... whatsisname. Vem han än är så ligger han ledlös på mitt golv med handklovarna så tajt åtsatta att hans händer fått en distinkt lila färg. Död, levande vad vet jag? Allt jag vet är att jag, för första gången på veckor, faktiskt är hungrig.
Jag låter John Doe ligga kvar medan jag vinglar in till köket.
2 cigarettlimpor, ett svart och ett rött nagellack och batterier. Mitt kylskåp är ett porträtt av en otroligt ensam kvinnas liv. Hungern gör att jag tillåter mig själv att gråta. Naken, ensam och hungrig i ett liv fyllt av främlingar och tomma kylskåp.
Om jag orkar ta mig till hissen, trycka på E, åka ner 11 våningar, gå 3 kvarter så kanske, kanske Denny's har öppet. På Denny's kan du köpa gigantiska hamburgare med chili-cheese fries för 4 dollar.
Jag springer, jag har aldrig sprungit som nu, klackarna går nästan itu.
Det är inte en jävel inne på Denny's, bara en gammal kärring i kassan som har whiskey i morgonkaffet och saknas ett antal tänder. Dora ska hon visst heta om man ska tro hennes kladdiga namnskylt.
-Chili-cheese fries, Nu! är allt jag lyckas flåsa fram.
- Hur ska du betala har du tänkt?
Vafan, vad är hennes problem? Om hon inte vet vem jag är lär hon ha bott under en sten en längre period. Dora, din blinda gamla get.
-Jag har pengar, oroa dig inte över det.
- Men kära vän, var skulle du förvara dem? Du har ju inga kläder på dig.
Utanför Denny's sitter en man och spelar gitarr och munspel. Jag ställer mig framför honom med mitt nakna sköte i hans ansikte.
-Ska du med mig hem eller?
Han tittar endast på mina bröst. Blicken glider sedan upp mot mitt ansikte, mitt olyckliga ansikte.
-Gillar du Blues? rosslar han fram.
Kanske har jag träffat jackpoten idag. Antingen ger han mig HIV eller så knivmördar han mig. Bara jag slipper skiten.
Jag blir alltid lika förvånad när min klockradio ringer.
Jag har inte behövt jobba på flera år och därav aldrig haft någon specifik tid att passa. Jag stänger av klockradion genom att krossa Sambuccaflaskan från igår/imorse över den.
Jag har fortfarande mina Loubotins på mig. Min klänning, designad av Chloë, och mina HM-underkläder ligger sönderrivna på govlet efter diverse bizarra sexlekar med... ja... whatsisname. Vem han än är så ligger han ledlös på mitt golv med handklovarna så tajt åtsatta att hans händer fått en distinkt lila färg. Död, levande vad vet jag? Allt jag vet är att jag, för första gången på veckor, faktiskt är hungrig.
Jag låter John Doe ligga kvar medan jag vinglar in till köket.
2 cigarettlimpor, ett svart och ett rött nagellack och batterier. Mitt kylskåp är ett porträtt av en otroligt ensam kvinnas liv. Hungern gör att jag tillåter mig själv att gråta. Naken, ensam och hungrig i ett liv fyllt av främlingar och tomma kylskåp.
Om jag orkar ta mig till hissen, trycka på E, åka ner 11 våningar, gå 3 kvarter så kanske, kanske Denny's har öppet. På Denny's kan du köpa gigantiska hamburgare med chili-cheese fries för 4 dollar.
Jag springer, jag har aldrig sprungit som nu, klackarna går nästan itu.
Det är inte en jävel inne på Denny's, bara en gammal kärring i kassan som har whiskey i morgonkaffet och saknas ett antal tänder. Dora ska hon visst heta om man ska tro hennes kladdiga namnskylt.
-Chili-cheese fries, Nu! är allt jag lyckas flåsa fram.
- Hur ska du betala har du tänkt?
Vafan, vad är hennes problem? Om hon inte vet vem jag är lär hon ha bott under en sten en längre period. Dora, din blinda gamla get.
-Jag har pengar, oroa dig inte över det.
- Men kära vän, var skulle du förvara dem? Du har ju inga kläder på dig.
Utanför Denny's sitter en man och spelar gitarr och munspel. Jag ställer mig framför honom med mitt nakna sköte i hans ansikte.
-Ska du med mig hem eller?
Han tittar endast på mina bröst. Blicken glider sedan upp mot mitt ansikte, mitt olyckliga ansikte.
-Gillar du Blues? rosslar han fram.
Kanske har jag träffat jackpoten idag. Antingen ger han mig HIV eller så knivmördar han mig. Bara jag slipper skiten.
Jag blir alltid lika förvånad när min klockradio ringer.
Tanke Känsla Handling
Han andas inte... fan.. Han andas inte.
Gurkmeja... Gurkmeja var vårt safety word. Han sa det aldrig....
.....eller gjorde han?
Här sitter jag och röker ner mina lakan jag pungat ut 800 spänn för.
Vitt siden. Han insisterade på att det skulle vara vitt siden.
Pengar ner i sjön om du frågar mig.
Cigarett nummer 8
och jag inser att jag askat i sängen, på lakanet. Ett glödande hål
på något så vackert. Ett glödande hål i mina lungor.
Gurkmeja var det. Gurkmeja.
Jag hade aldrig mött någon som Jack.
Han var den ende som gjorde mina snuskiga tankar till verklighet.
Cigarett nummer 10
Jag var praktiskt taget oskuld innan jag mötte honom. Han hade nånting som fick mig
att göra vad som helst för honom, vad som helst mot honom. Vad som helst mot mig själv.
Tomt cigarett-etui
Varför andas du inte din jävel!?
Måste jag ha DITT liv på min samvete också?
Vi hade precis vårt livs bästa sex så slutar du andas bara sådär.
Tanken har varit att döda dig varje gång, så missar jag när jag väl gör det, Le grand Finale.
Gurkmeja, ska det vara så jävla svårt?
Gurkmeja... Gurkmeja var vårt safety word. Han sa det aldrig....
.....eller gjorde han?
Här sitter jag och röker ner mina lakan jag pungat ut 800 spänn för.
Vitt siden. Han insisterade på att det skulle vara vitt siden.
Pengar ner i sjön om du frågar mig.
Cigarett nummer 8
och jag inser att jag askat i sängen, på lakanet. Ett glödande hål
på något så vackert. Ett glödande hål i mina lungor.
Gurkmeja var det. Gurkmeja.
Jag hade aldrig mött någon som Jack.
Han var den ende som gjorde mina snuskiga tankar till verklighet.
Cigarett nummer 10
Jag var praktiskt taget oskuld innan jag mötte honom. Han hade nånting som fick mig
att göra vad som helst för honom, vad som helst mot honom. Vad som helst mot mig själv.
Tomt cigarett-etui
Varför andas du inte din jävel!?
Måste jag ha DITT liv på min samvete också?
Vi hade precis vårt livs bästa sex så slutar du andas bara sådär.
Tanken har varit att döda dig varje gång, så missar jag när jag väl gör det, Le grand Finale.
Gurkmeja, ska det vara så jävla svårt?
Jag trodde Elvis var min pappa.
När jag slog mej ner vid frukostbordet insåg jag hur äcklad jag var av allt. Min mors äckliga kaffemugg som indikerade att hon var "Världens Bästa Mamma", min brors randiga skjorta och hans lamt knutna slips.
Slipsen knyter mamma senare om samtidigt som pappa startar bilen. Hon lägger sedan händerna på min brors axlar och säger att hon är stolt över honom. Jag står vid sidan om och fantiserar om att sparka min kära mor i ansiktet sådär lagom hårt. Så hårt att näsbenet i hennes 12år sen-opererade näsa petar på hennes hjärna lite lätt.
Jag sätter mej i bilen med pappa, bror och mor.
Min pappa säger aldrig ett ord på mornarna. Han nynnar med till musiken som spelas på radion och nickar instämmande så att mamma ska tro att han lyssnar på henne yrandes om pelargonier och altanbäts.
En gång när jag var yngre, och världens var en vacker plats, åkte vi hela familjen i bilen. På radion berättades den storslagna nyheten att människor hade sett Elvis i livet, här i San Francisco, inte ens en kilometer från vårat kvarter.
Pappa tittade på mamma och mamma tittade tillbaks, seda brast de båda ut i varsitt rökhosteskratt. Pappa skrattade så hårt att han tappade kontrollen av bilen och körde av vägen. Vi voltade 8 gånger och min dåvarande lillasyster blev genomträngd av en stor gren som dödade henne på en gång.
Det var 1980, Elvis hade varit död i 3 år och min syster hade varit död i 3 timmar.
- Pappa, varför var Elvis-historien så rolig?
Han svarade inte och vi har nog inte pratat sen dess.
Slipsen knyter mamma senare om samtidigt som pappa startar bilen. Hon lägger sedan händerna på min brors axlar och säger att hon är stolt över honom. Jag står vid sidan om och fantiserar om att sparka min kära mor i ansiktet sådär lagom hårt. Så hårt att näsbenet i hennes 12år sen-opererade näsa petar på hennes hjärna lite lätt.
Jag sätter mej i bilen med pappa, bror och mor.
Min pappa säger aldrig ett ord på mornarna. Han nynnar med till musiken som spelas på radion och nickar instämmande så att mamma ska tro att han lyssnar på henne yrandes om pelargonier och altanbäts.
En gång när jag var yngre, och världens var en vacker plats, åkte vi hela familjen i bilen. På radion berättades den storslagna nyheten att människor hade sett Elvis i livet, här i San Francisco, inte ens en kilometer från vårat kvarter.
Pappa tittade på mamma och mamma tittade tillbaks, seda brast de båda ut i varsitt rökhosteskratt. Pappa skrattade så hårt att han tappade kontrollen av bilen och körde av vägen. Vi voltade 8 gånger och min dåvarande lillasyster blev genomträngd av en stor gren som dödade henne på en gång.
Det var 1980, Elvis hade varit död i 3 år och min syster hade varit död i 3 timmar.
- Pappa, varför var Elvis-historien så rolig?
Han svarade inte och vi har nog inte pratat sen dess.
